Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/130

128

VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Hos drottningen satt på den blå kanapén
en hovman behagligt mot dynorna lutad.
Att nyss en besvärande räkning var slutad
det såg man på arket, som låg på hans knän.
»Min drottning,» begynte han, »döm av det här!
Er börs är dessvärre till botten plundrad.
Parbleu, Madame, var icke förundrad,
det kostar att vara så rik som ni är.
Jag hoppas, att icke er onåd jag väcker,
men, sanning att säga, er kassa hon räcker
ej både till spegeln, som sinnrik fast dyr
ni önskar er gjord i modernaste stilen,
och gåvorna till den där vackra asilen
för värnlösa barn, som er godhet bryr.
Vi få ej förgäta den gyllene regeln:
för litet till ett kan ej räcka till två.
Endera, min drottning, vi offra få,
endera — asiln eller spegeln.»

I läppen drottningen harmset bet
och sidentofflorna knarra lät.
Hon skönjde små späda och hungrande munnar,
som bådo om bröd och som ropade: »Unnar
du aldrig en smula åt oss, vi små,
som arma på tröskeln till livet stå?»
Men sedan såg hon i präktig förgyllning
den löjliga spegeln och hovets hyllning.
Den tanken förjagade nästan den förre,
men riktigt besinna sig gick ej så fort,
ty hjärtat var kanske välment och stort,
men alltid blev slutligen fåfängan större.