Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
134
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Han erinrade sig, att de flesta sanningar, som levat kvar i tiden och bibehållit sin ursprungliga friskhet, varit löjen. I detsamma såg han tätt bakom en järnstake, i vilken ljusen brunno för de dödas själar, en skrattande äldre fru. Hon hade liksom två utseenden, ty halva ansiktet var illparigt och elakt, halva ansiktet sorgset godmodigt.

— Du är Förnuftets Gudinna! tänkte han. Hon är varken blodtörst, förtvivlan eller glädje. Hon är två skratt: det elaka och det godmodiga. Den som aldrig drar på munnen kan aldrig tala förnuft.