Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
138
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

ringade honom och ropade samtidigt på sitt sjungande klockrena tungomål: »Sofron, Sofron, du har stulit Hieronymus' tupp!»

Omkring oss sov i luft, som ej bar skyar,
det tysta landet med de tysta byar
så blått, så ljust som lindat i en våd
från Kretas eller Cyperns vävstol, vilken
bland ljusa blå och ljusa röda silken
knappt fäller in en enda dämpad tråd.

På avstånd höjde över samma strand,
där än Kefissos' grunda vatten slingrar,
Athen sin kyrkas kors i solens brand,
— men högre reste sig i slättens rand
Akropolis' kolonner liksom fingrar
på en föraktfullt lyftad hand.

En gosse låg i herdedräkt
vid närmsta brunn, arkadiskt sträckt.
Hans nakna bruna knä var böjt
kring brunnens brustna kant.
Han grep på måfå ur sin flöjt
en fyratonig variant.

Jag vet ej rätt, om gossen sov
och spelade medan han drömde,
om löv och lianer gömde
den store stormande Pan och hans hov;
men tonerna sprungo ur herderöret
som bjällror klinga vid vinterföret.