Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
140
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Vi råga hans läppar, som skumma,
tills drucken han börjar att trumma
en dans i tunnan, vår fångne vän;
ty sjunga vi: en vis är den
som lever glatt som de dumma!

Där lyser bland allt evigt sant,
vi ärvt av Greklands största,
så mången berömd men falsk diamant.
Diogenes var den första.
Och den hellén, vars liv befanns
en självisk kamp att vinna
odödlighetens lagerkrans,
var fåfäng som en kvinna,
var barnslig som en pilt.
Vi byta, om det kräver,
hans krans mot första hatt av filt,
som skyddar mot soln, då man lever.

Själv Sokrates, som stred och vann
mot alla sofisternas skara,
han föll vid Hades' tröskel, han,
i deras egen snara.
Han glömde, som människor bruka,
vid slutet av sin levnads dar
all kärnsund glädje livet har
och kallade livet en sjuka.
Med tankar som slika
man kanske kan svika