Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
144
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

eller Hennes Majestäts pirater
kastat tärning om den kjol, som fanns
från antikens slagna hedning,
liksom knektarna om Kristi klädning
och skrapat med sig, vad som vanns.
Men fast man nändes plundra och föröda,
fast färgen slocknat i den vita döda,
fast först i solnedgång metoper glöda,
fast kanske du fann mera sagoglans
där söderut i öknens enslighet
i dessa Nilens tempel, där i skumma
och långa trappor vid vartenda fjät
ur tak och väggar prästekörer brumma
och läderlappens vingar vina som ett skrik;
så väcker ej vårt berg ruinbetraktarstämning,
här erfar ingen denna själns beklämning
som av att gå och se på lik.
Vårt tempelberg, det är ett fat med glöd,
kring vilket än ur barbari och gränder
människan går fram och värmer händer.
Du måne, varför så dystert röd?

Nu Fullmånen.

Ni ädla jungfrur, ni vita sju,
jag är röd av harm och förlåt, om nu
jag ber dom i en tvistig fråga.
Jag ser där ytterst på jordens båga
en vårfest — ej just en blomsterfest!
Ett lindrigt snöglopp sveper fram som bäst,
men folket samlas i brokigt liv
omkring jonglörer och positiv.