Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
145
FRÅN ÖSTAN OCH VÄSTAN

Vår gamle Phœbos sitter där och sprider
sitt trötta ljus, fast redan natten lider.

På stadens slätt, som kallas Djurgårdsslätten,
står i blå och gula taft en svåra grann
och grovlagd man
— en kompositum-man med den sjuka,
tyska harpan, franska klarinetten,
antika gigan och en inhemsk puka
och en lika inhemsk bjällerhjälm på toppen,
halft en narr och halft en kämpe lik.
Genom att rista hela kroppen
gör han musik.

Nå, det må vara hans egen sak,
men se — förlåt om ordet slår ned en smula
oförväntat som den kula
Venedig sköt i Parthenons tak.
Han ropar, han, gycklar i folkets smak,
kompositum-mannen, den blåa och gula,
att, helst när pukan börjar döna,
detta tingelitang är — det sköna!

Nu börjar det åska över Pentelikon och ekot svarar i Parnes.

Nu fortsätter Fullmånen.

Att larm är skönt kan aldrig jag begripa.
Jag hör det skönas röst i fyra grepp
på svinaherdens simpla pipa.
Låt gå, att smaken icke är en kläpp,

10. — Heidenstam, Vallfart.