Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
146
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

som oupphörligt måste gno och slipa
samma nötta periferi,
men kommer talet på det sköna, då ha ni,
antikens vita döttrar, sista ordet.
Det var det sköna, hela världen tror det,
som utan rim och buller och sirater
i fria verser ledde skaldens tal
här under oss i denna kaktusvuxna dal
på denna till ruiner störtade teater,
där nu jag lägger mina dagrar ut
på tomma säten och på brustna räcken,
liksom man breder vita täcken,
när folket gått och föreställningen är slut.
Barbarer-idealet däremot drack mod
av pukans larm, när stänkt med blod
och med sin panna ärrigt sönderskuren
det gick till dansen, prytt med horn av uren.
Att vara bullersam och vara grann
är just vad alltid en barbar vill vara.
Ni, vita jungfrur, svara!
Vad skall jag tänka om vår bjällerman,
där nu han står bland folket i det gröna,
i allt barbarer-idealets hamn,
och kallar detta spöke för det sköna?

Nu Kyriatiderna.

Då gör han missbruk av det skönas namn!