Poeten satte sig på bordets kant,
slog an gitarren, sköt sin hatt på hjässan
och knäppte hop sin rock som till ett spant.
Men långt i staden ringde midnattsmässan.
Då, när gitarrspelaren började en halvsjungande improvisation, satte sig värdshusänkan, som hade ett mullgrått kläde i knut om huvudet, tätt vid min sida och såg mig oavvänt rakt in i ögonen.
Nu Gitarrspelaren.
Vi samlas till glädje vid flaskor och bål.
Var njutning ej redan människans mål
då vildens panna slöt hennes hjärna
som ett klumpigt skal om en ädel kärna?
Och kommo vi kungligt, först Hans Nåd,
med kronan på kuddar de Höga Råd,
matronor och fröknar i glimmande tyg,
vi sökte väl endast i lön den smyg,
där ingen Savonarola
med sin sträva predikan lyste i bann
att leka på strängar och skåla
tills vin ur röda skägget rann.
Den förtorkade gamla kvinnan vid min sida fyllde gång på gång min mugg — alltid utan att vända bort sina lysande, små, stålgrå ögon, alltid utan att tala.
