Fientligt stilla, nästan sorgset, mätte
den gamla värdshusänkan min figur,
där hungrig, trött och våt av regnets skur
jag kom i dörrren, storväxt som en jätte.
Få sådan kund från bordet mätt och lugn
med en kotlett och något skval att dricka,
det var att elda upp en bagarugn
med litet fjäder och en svavelsticka.
En mängd av svarta herrar fyllde rummet.
En korg med tömda flaskor lyftes ut.
Förlägen slog jag upp mitt öl, så skummet
steg över brädden av min mugg till slut.
Och snart förstod jag, att jag stört en klubb,
som skylde himmelstornande bekymmer
en stund med flaskan, likasom man skymmer,
en obelisk på avstånd med en nubb.
Med ens steg fram ett diktareporträtt.
Gitarr på axeln, solkig rock, cylinder,
en lurvig lugg kring sammansjunkna kinder;
i västen rönnbär i en stor bukett.
Han bjöd så hand som famn på samma gång
— ej med patetiskt ett »Citoyen!»
men med den tredje republikens: »Tiens!
Tenez, buvons ensemble, vieux garçon!»
När isen brutits, kommo glada miner.
Av mat fanns litet, fast dess mer av viner.
Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/153
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
151
FRÅN ÖSTAN OCH VÄSTAN
