Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/159

157

FRÅN ÖSTAN OCH VÄSTAN

Med flaskan gamla tiden lättast band oss,
lät skenet trösta, men det sanna fara.
Var helst vi stå kring vin en drucken skara,
där är den gamla tiden mitt ibland oss.
Man tror sig Perikles och blir barbar
lik en förfallen prins med brännvinsmått,
som tror sig högt i fäderns rövarslott,
i riddarsaln i värja och talar,
men vaknar, sölad, med ett rop på vatten,
med skorna av och käppen genom hatten,
på vassa kanten av en trottoar.

Fördömd, förföljd som vid ett gatupplopp
ett släpat helgon, flaskan går från jorden,
sen hon har tumlat, klädd i papperspropp,
sin porterplumpa kropp på krögarborden.
— En fallen storhet, i vars glas, när grönt
det speglar ljus och män ring som bröder,
du skymtar syner: böjd mot vin, som blöder
ur buffelsäckens sprund så purpurskönt
som en negrinnas mun, Messias stöder
på marken knät och kallar vin sitt blod!

— En fallen storhet, som på guldskor stod
ej blott i gråa haremskungars torn
men i de trädgårdsvalv, där månens hörn
sköt in sin udd mot skygga smultronträdet
och där bananens jätteblad, så tunt
som spröd papyrus, steg till pinjens nötter
och män och flickor, medan huvudklädet