Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/160

158

VALLFART OCH VANDRINGSÅR

gled ned på heta axlar, sutto runt
den gamle gode Epikuros' fötter.

Hur vinkar lik en stjärna ej den tro,
som han, den store Epikuros, lärde!
De blevo få, de män, som hade ro
att aktningsfullt bekänna livets värde.
De blevo rucklare och livets fara.
Bland alla grubblare, som jorden såg,
står dock för minnet deras glada skara
så ljust som i det gamla Reims' portaler
bland mörka sandstenshelgon i sandaler
med hundra bloss ett vitklätt bröllopståg.
Just deras ord, att livets mål är lyckan,
slår nu omsider flaskan ur vår hand.
Men hon var fordom käppen, hon var kryckan,
ja, salighetens taffelkärl ibland
hos gudar, som nu skämta med sig själva
på förstadsscener mellan sju och elva.
Till många infall, som i våra dar
på släktets panna stå som granna solar,
var vinet mor, och var den mannen far,
som drucken slet i värdshuspigans kjolar.

Välsignad krogen och välsignat ruset
i varje stund, då över brännvinskruset
en sjunken usling blev ett barn, som grät!
Välsignat vare vinet, även det!
Välsignat vare det i mörka tider,
då män, som flytt varann med hat, omsider