så drar han tyst ur remmen luvan, tvingar
den ner om nacken, stryker skägget rätt
och fäller fönstret, tänder cigarrett
och låter röken virfla ut i ringar.
Han får ej blund i denna julinatt.
Där kommer torpet tigande och svart.
Ej gläfs av hund, ej rök, ej ljus som glimma,
men boskap sover djupt i ängens dimma.
Och skylarna stå lurvig tapp vid tapp
som led av gubbar, skyldrande med kvastar.
De röra sig, de springa ljudlöst kapp;
de följa tåget som en här av gastar.
Han menar, att hans land av sten och ris
är kanske fult, men på ett vackert vis.
Han tror, att som en gammal tjänstekvinna,
av vilkens hand man barn blev skött och förd,
får i sin tafatthet ens tår att rinna
av både skratt och av att man är rörd,
så lockar oss till gråt vårt land, vårt hem.
Är det en enda hed av kiselstenar,
behöva vi ej ljuga dessa stenar
till guld och pärlor för att älska dem.
Han trycker glömsk av bruket i sitt land
med värme tyst kupékamratens hand.
Så har min vän bland mina minnen stannat,
en smula kärv och bittert hård ibland,
men kanske har han rätt i ett och annat.
