Hon låg där vid hans bröst med armen om
hans svarta nacke. Hon var ej sig lik.
Hon låg så blundande, så lugn som dövad
av faran, bullret och av folkets skrik.
Hon viskade, vad minst av allt han tänkt.
»Vårt hus skall störta. — Si, du har mig här!
Du var mig hemligt kär i livets dagar,
den natt jag dör är du mig dubbelt kär.
Vart vill du föra mig? Du vet jag säljs
åt förste köpare min far kan skaffa.
Bliv kvar i natt! Här fattas ett 'i morgon',
och utan det kan aldrig far min straffa.»
Hur noga mindes han ej bagarns hot
att sälja flickan redan inom året
till rika gråhårsgrannen mitt emot,
som satt med fötterna på varma krus
och hade elva hustrur i sitt hus
och tand av vax och mage som ett valv.
En skäppa silver skulle flickan kosta,
fast grannen prutade och bjöd en halv.
Han kysste hennes hår, som fäste vid
hans läpp en liten kula hårdnad deg.
Han vred så nyckeln, som bar åtta skären,
ur stängda låset, räckte den och teg.
