Men när hon tog den, lyfte den och gick
till fönstergallret, sjöng det för hans öra:
Nu har du låst din egen grav, min son.
Var vattensäcken dig för tung att föra?
Tag dock förnuft och rym med flickan raskt
till berget, där som barn du vaktat svin!
Låt sedan bagarn tro, att dottern sover
som jungfru under Ninives ruin!
Den gamle bagarn hade byggt sitt hus
av kvadersten, som skulle krossa båda.
En yngre bagare, han skulle byggt
av ler och strå, vars fall var utan våda;
och strå och lera höll ihop för resten
som lim och trä, som konungen och prästen.
Nu höll hon genom fönstret denna nyckel,
som ensamt kunde öppna återväg
till glada livet, där hon lärt att älska
sitt stora tråg, sin spade och sin deg.
Där vattendragarn, när de slutat baka,
höll upp för ögat hålet i en kaka
och stannade med jättebreda skritt
och blinkade och lät sitt öga säga:
Ditt bröd är bagarns, är ditt hjärta mitt?
— Och där om natten blek av fröjd hon hört
den gamle bagarn, när med lyfta händer
och vit av mjöl han sjöng vid ugnens sken
förgätna formler, myter och legender.
