Från axeln ströks av gallret skjortan ned.
Den blanka ringen sken på överarmen,
där den låg utsträckt på det breda block,
som fäst med krampor stödde fönsterkarmen,
— ett sandstensblock, som bagarn brutit ur
en rasad kungagrift det förra året,
och där i nött relief en furste höll
ett knippe slagna negerfolk i håret.
»O, söner! O, söner!» ropade en röst från gatan. »Er spade och er sjuka far betunga era steg. Båda hinna ni ej rädda!» Därefter hördes tusentals spadar kastas i stenarna hela gränden bort igenom och med lättade steg avlägsnade sig de flyende männen.
»Att rymma?» Flickans röst var kärv och hård.
»Nej, med den största stund mitt liv består mig,
vill jag förgås och aldrig se de år,
då du tar flera hustrur, då du slår mig!»
Hon lät den hala nyckeln sakta glida
allt längre ut på fingret — tills den föll.
Men när den klang i gränden, for hon samman
och grät mot bagarspaden som hon höll.
| — — — — — — — — — — — |
| — — — — — — — — — — — |
| — — — — — — — — — — — |
| — — — — — — — — — — — |
