och fyller på sin säck av skinn,
och intet segel simmar,
och ingen Petrus halar in
ett lastat nät som glimmar.
När långt i kvällsolns hemska glans
siroccon stryker vassen ned:
»Guds fred, du bleka sjö, Guds fred!
nu ta vi upp de dödas dans!»
han reser vattnet jämnt och nätt;
det faller strax i stranden tungt
som hammarslag, som ett skelett
och sover lika spegellugnt.
Här vila som myllade skatter
i betesmarkernas mattor,
i sanden bland friska spår
av gazeller och vilda får
de lyckans och solens år,
då människan trodde sig sitta ren
på paradisets tröskelsten,
om hon mot kvälln fick stampa
av mossa och mull sin säng
och hänga i taket en lampa
och fila en tagelsträng;
då arbetstimman var skämt
och vilan glad som ruset.
Men ville hon hustrur i huset
(och det ville människan jämt),
3. — Heidenstam, Vallfart.
