hon drog sina mynt ur barmen
och räckte grannen dem.
Hon lyfte hans döttrar på armen
och bar dem glad till sitt hem,
när röd om hösten Luna
i öppna dörren brann
och flickorna voro för bruna
att rodna för en man.
Vårt släktes barndom drog förbi,
och vilan blev en plåga.
Vi togo arbetsblusen vi.
Vi smida och vi såga.
Vi stå till knät i hyvelspån,
men fliten slog till sist ihjäl
den lata vildens glada själ
och halp oss likväl aldrig från
hans sjukdom och hans hunger.
Och medan vi smida och snickra och slå,
vi kläda sinnet smått om smått
till en gammal asket i kalott
lik munken däruppe som sjunger
— »Å — ha — håhå!»
Nu vila i kvällsolns hemska färg
de döda ökenländer och berg
med huvorna dragna ner
och hakan i blåa händer
— de döda berg och länder,
som aldrig vakna mer!
