Där sken i skrift på golvet
av lampor belyst som till fest:
»hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!»
Inskriften omgav en silverstjärna, som låg alldeles lös i golvet som ett lock, fast detta nu råkat i glömska. Under detta månguddiga lock, vilket nu lyftes upp för några ögonblick, låg i en helt obetydlig fördjupning en mycket förmultnad sandal eller sko, som tillhört Kristus.
I Cæsarea bodde Kristus ett helt år hos en krukomakare, som han betalade genom att var morgon hämta honom leran från vattendraget, tre stadier från stadsporten.
De vackra tvätterskorna, som hade en lätt tunga, när de stodo därinne i den manshöga vassen med vattnet upp till knät, förstummades alltid i hans närvaro. De måste vid vart hans ord betrakta honom med stora ögon och förvånas att de ej förr insett något så enkelt och riktigt. Om aftnarna satt han ofta på brunnskanten utanför krukomakarens hus och kastade bröd åt hundarna och duvorna. Hundarna voro den tiden mycket skygga, men duvorna blevo slutligen så tama, att de slogo ned på hans huvud och axlar till dess han satt som i en gloria av små vita flaxande vindar.
Krukomakaren brukade då sticka ut sitt leriga huvud genom dörren, harkla sig och invända:
