Fikonträdet.
Välkommen, du svala österländska afton, välkommen! Du är efter den heta dagen som vattenkrukan efter ökenritten. Du är som en blek ung hustru, som från kullen vinkar den svettiga jordarbetaren hem. Du liknar de turanska guldsmedernas opal, ty din färg växlar mellan den vita mjölkens och det ljusröda vinets på samma sätt som din glädje växlar mellan sund, stärkande vila och uppeldande lustbarheter.
Med dessa utrop hälsade jag kvällen och hejdade min åsninna i ett smalt dalstråk, som klättrade upp mot Jerusalem. Staden låg på höjden med sin ringmur, sina kupiga vita hus som en fyrkantig korg med ägg. Utanför stadsporten sutto vitklädda änkor på männens gravar, orörliga och speglade i en stor blank, vindstilla damm.
Med ens kom skymningen. Dalgången blev full av folk — och det led mot påska.
