I porten till ett lågt lanthus, där kvinnorna tillredde en nattvard, satt Kristus, förbrödraren. Ehuru hans ansikte alldeles icke kunde urskiljas, emedan belysningen föll på hans rygg från oljelampan inne i huset, förstod man strax vem han var. Hans mörka hår hängde som en yvig ragg ända ned till hans knän. Hans vita seerskjorta var kantstött, foten lerig. Med vänstra handen sammanhöll han sprundet på en lädersäck med vin. Så snart någon av vännerna, som med korsade ben sutto i en ring om honom, ville resa sig, tryckte han ned honom på sin plats igen och bjöd honom dricka. Inga omsorger, inga arbetstankar fingo störa den stilla aftonglädjen.
Då reste sig oförmärkt Judas, judarnas jude. Hans välvårdade händer och fötter voro vita som marmor och naglarna omsorgsfullt skurna. Han strök ej svetten ur pannan med skjortans fåll som de andra lärjungarna utan drog alltid upp en lång romersk näsduk. Hans skägglösa välmående ansikte med de små lugna, förståndiga ögonen var helt och hållet den sansade omtänksamma penningemannens.
Han smög sig sakta bort bakom lanthuset på vägen mot Jerusalem, medan hans gröna huvudkläde fladdrade mellan de förvridna, svarta oljeträden. Han slog sig för pannan och talade halvhögt, och det var ej svårt att ana hans tankar.
