Vart bär det hän, tänkte han, att följa denne man, som förbjuder oss att arbeta och att tänka på framtiden och på vars huvud man slutligen satt ett pris? Har jag ej i år och dagar sparat slant på slant? Det felas mig endast trettio silverpenningar — endast trettio! — och jag sitter under eget fikonträd.
Ovillkorligen räckte jag mig efter en sten. Då reste sig Kristus, förbrödraren, i den upplysta dörren.
»Du är ännu ung,» ropade han till mig. »Din första tanke på eget fikonträd skall gå bort och sälja mig!»
Under tiden blev dalgången så mörk, att ingenting längre kunde urskiljas. Allt sjönk tillbaka i Österlandets obeskrivliga tystnad, en tystnad som fött profeter. Men från den aftonen förstod jag dem, som önska, att ingen människa skall rå om ett eget fikonträd.
