vid rep som skuro deras nakna knän,
bland elefanter och bland tagna gudar,
på vilka först som ärliga barbarer
man brutit nacken av för nöjes skull,
och mellan dryckeskärl av mörknat gull
och getskinnsfällar från Kashmirs basarer.
En grå brahman
steg skygg i vägen framför Mamud-Khan.
Hans lilla huvud stack ur hans
ofantligt höga luvas silverfrans
som ur en silverkopp en torr potät.
Han steg för altaret, där Schiva satt,
och sade brådskande och feberhet:
»Förtörnas, Mamud-Khan, och vräk i natt
min kropp för ålarna i templets älv,
men säg, vad tänker du där bak ditt bruna änne
om människan, då du förnedrar henne
så djupt, så gränslöst i dig själv?»
Då log den grymma Mamud-Khan så hemskt, att alla
hans egna män betäckte ögat fort,
och i detsamma hörde de hans slägga falla
på bilden dovt som på en källarport.
Nu sprang, när Schiva brast i tvenne stycken,
ur gudens kluvna buk åt alla kanter
ett regnbågsfärgat regn av diamanter,
safirer, pärlor, myntat guld och smycken.
