Mamud — Brutus.
»Tala ut ur skägget, blårock!» ropte barskt
Mamud, storsultanen, satt på gammalt sätt
i sin port uti sitt kära Gazna
för att slita tvistemål och skipa rätt.
»Tala ut ur skägget, blårock!» skrek han strävt,
sköt ur pannan bättre sin turban
och såg upp på klaganden, som skamsen
stod och huttlade i blå och lång kaftan.
»Saken är…» begynte denne tyst och skyggt.
»Herre, alla muslims vällust kallas du!
Saken är att…» Han berörde marken
med sin röda mun och med sin panna nu.
»Att?» röt storsultanen till, så ekot sjöng
genom valvet som en pisksmäll och försvann,
medan två till hängning smidda ringar
sakta vaggade i taket av och an.
»Att…» skrek muslimanen skrämd och svåra brått.
»Du mitt ögas glädje! Saken den är den…
Arslan kallas jag. Jag har en hustru…»
Han föll knä på portens tegelgolv igen.
