Storsultanen, Gaznas lystna gråskägg, gav
lugnt och torrt till svar: »Besinna ändå smått,
att jag själv har boråt hundra hustrur
men bär full av ödmjukt tålamod min lott.»
På ett tecken kom vår blyga Arslan nu
litet närmre, sedan först han klivit ur
sina gula tofflor och fått ställt dem
riktigt höger-vänsterrätt vid valvets mur.
»Si!» Han hukade sig röd och viktig fram.
»Hon är ung, min hustru…» — »Och vad mer, därtill
kanske het i blodet?» log sultanen.
»Och kanhända rätt behaglig när hon vill.»
Som han talade, gav han en slav en vink
att försiktigt fälla någon smula mer
på den tunga mattan framför porten.
Solen sken ju så fördömt på golvet ner.
»Hon är ljuv och farlig som förbjudet vin!»
ropte Arslan ivrigt — »och har råkat få
någon älskling,» fortfor storsultanen,
»som ej nöjs med några blinkar då och då.»
»Store härskare, du ser fördolda ting,»
utbröt Arslan. »Du ser allt i öppen dag.
Men ej nog med detta; denne snyltgäst
kör mig själv ur eget hus med hugg och slag.
Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/72
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
70
VALLFART OCH VANDRINGSÅR
