Snart begynte Arslan vifta med sin hand
eller låta som om han på ett försök
härmat regn med »syss» och »pysch! Gå sakta!
Där är huset — hysch! — I grändens krök!»
»Är vår fågel flugen?» sa' sultanen torrt.
Arslan skälvde som ett galgens lik i blåst,
och han viskade till storsultanen:
»Han är kvar och innanför är dörren låst.»
— »Bra! Så spräng då dörren och stick skälmen ner
ögonblickligt och på stället utan prut!
Släck först lyktan. Arslan, du skall skaffa
mig en kyckling ur ditt kök, när allt är slut.»
Häpen, varför i Mohammeds namn just nu
deras herre fick en sådan lust på mat,
stod för första gången i sin levnad
storviziren alldeles försagd och flat.
Men han vände sina ord som så: »Det blir
svårt att sköta svärd i mörkret. Aldrig förr
har du heller dömt en brottsling ohörd…
Men ditt ord är Guds!» Han uppslog lyktans dörr.
»Blås du till!» befallde storsultanen kort.
Men viziren blåste aldrig utan nöp,
spottande på fingrarna, kring veken,
så att gula lågan fräste till och stöp.
