Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/76

74

VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Sedan porten sprängts, gick storviziren in.
Gränden låg med ens så midnattssvart, att då
Mamud såg i mörkret, fylldes ögat
som av tusen gnistor, tusen stjärnor små.
I sitt österländska sinne frågte han,
vänd från släckta veken, vilken glödde rött,
om ej dessa mörkrets alla gnistor
voro själar av de människor som dött.

Djupt ur huset ljöd ett skrik. — Viziren kom
hastigt ut och tände lyktan vant och lätt.
Han höll upp sitt svärd, som lyste blodrött.
»Herre, vad i nåder du befallt, är skett.»

Men det sista ordet fick han knappast fram.
Ovillkorligt han ett steg tillbaka vek,
ty han såg sin herre vänd mot Mecka,
helt försänkt i bön och som ett linne blek.

När sultanen slutat bedja, tog han strax
kycklingsvingen, som ur Arslans kök han fick.
»Allt sen,» sade han, »jag hört om detta gyckel,
har jag varken smakat föda eller drick.
Bönen gjorde jag till tack, att skälmen var
nådd och näpst; men lyktan först jag släcka lät
att få straffet blint och obevekligt,
lika gott eho han var som föll för det,