En grå decemberdagnings luft flöt in.
Scheriffens dotter vände sig förskräckt
och drog kring rygg och axlar buffeltäcket
och viskade, när hon fått lampan släckt:
»Har redan soln gått upp? Du ser så ängsligt?»
Han stod vid fönsterposten. »Nej, jag ser,
vad värre är än så…» — »Då ser du kanske
att repet, som du knöt, har brustit ner?»
— »Nej, give gud så vore. Fotsdjup snö
har fallit under natten; när jag går…»
— »När du skall gå från slottet,» fortfor flickan,
»så stannar ändå kvar i snön ditt spår.
Min barndomsallrakäraste, kom hit
och tag på dina fötter mina skor,
ty dina breda fotspår få ej leda
till gömda haremsrum, som jag bebor!»
Hon ryckte sina skor från cederpalln,
där hennes sidenkläder sjunkit hop.
Men hur orimligt små! Ett löje tryckte
i hennes friska kind en liten grop.
— »Det hade också nyttat föga till
att ha min sko; en sådan sirlig snitt
bär bara jag, och när som spåren leda
till något fönster, detta därtill mitt…»
»Så tänker skvallret,» återtog han raskt,
»att — se, nu faller snön på nytt och yr!
— att som vår gamle grå scheriff hans dotter
om natten också går på äventyr.»
