»Jag vet dock råd,» sa flickan. »Vänd dig bort!
Se inte hit, så kan jag stiga opp
och hastigt kläda mig. Är solen uppe?»
— »Den lyser ren på minaretens topp.»
— »En sådan envis hyska! Nej, se bort!»
Hon hade redan halsen full av gråt.
»Ju ivrigare som jag blir, ju mindre
kan jag få haken till att häkta åt.»
Hon ville häkta ett slags sidenstubb,
en varmt vadderad kjol, som flera gånger,
när vinterkylan kom, hon redan bar
inunder sina vida bussaronger.
»Det ljusnar,» fortfor han, mot fönstret stödd.
Hon började att snyfta blek och rädd:
»Försök då du att knäppa hop min häkta,
men blunda ändå, tills jag väl blir klädd!
Nå, fann du hyskan? Fann du inte henne?
Hu! så jag darrar i min frusna kropp!
Se efter om igen hur pass det dagas!»
Han gick till fönstret. »Nu går solen opp!»
— »Har redan soln gått opp? Allah, så kom
med öppna ögon då och hjälp mig fort!
Här har du linningen — ja där! — och märlan!
Du gud, vad dagen kommer grant och stort!»
