Nekir svarade: »Att njuta var stund av sitt korta liv är, så vitt andra ej få lida därav, ingen synd inför oss, om det också är det inför människornas trånga men måhända nödvändiga lagar. Honom menade vi icke.»
Därefter läto skrivareänglarna uppresa sin befallning. Då kom skygg och darrande scheiken Rifat Hassan, som dog för länge sedan. Han knäföll och snyftade: »Munkar, jag levde de första fyrtio åren av mitt liv i en sådan virvel av nöjen, att jag de återstående fyrtio måste gå som sjuk tiggare.»
Då svarade Munkar: »Min vän, att uppoffra de fyrtio sämsta åren av sitt liv för att njuta dubbelt av de fyrtio bästa är ej lättsinne. Det är att taga livet med allvar.»
Därefter läto skrivareänglarna för tredje gången kalla den lättsinnigaste människa som levat. Men då svarade ingen. Det var tyst över hela jorden.
För fjärde och femte gången upprepades kallelsen utan svar. De hörde endast på avstånd en lång, likgiltig gäspning, och en utmärglad, skrattretande gubbe närmade sig. Han stannade och utropade självkärt och utmanande: »Vad är det ni önska veta? Rådfråga mig! Jag är Diogenes och så vis att jag försmår livets nöjen.»
