Då skulle jag kasta med sorglös hand
för dig, du min andes brud,
var kärlek, som band mig med forna band
vid min vän, min släkt, min stam, min Gud.
Då skulle jag bädda av silken din bädd,
med ett täcke av myrten till hakan,
men bakom skulle jag stå beredd
vid din huvudgärd med ett lakan:
ty du somnar ej endast för nattens stund,
du somnar in
i dödens blund,
du ungdomsallrakärestan min.
Ur stadsmurns hästskoport står kvällsolns ljus
i takbetäckta blå basarerna, där breda
och sirligt skurna burspråk lägga sneda
förvridna skuggor längs de stängda hus.
Hur juden spänner för sin bod en våd,
går kvällsolns stråle som en glödgad tråd
förbi hans tofflor över bodens golv,
när, vaxgult blek och klädd i svart kaftan,
han mellan rustningar från Teherán
beslår med pärlemor en bössas kolv
och säljer vapensmiden från Levanten
och silverkannor, vilka leva kvar
från Omajadernas besjungna dar,
och kopparfat med tänkespråk i kanten.
