Halloh! I turbanernas vimmel
styr drusern sin ystra skimmel,
som tuggar skum och slår.
Han ropar åt döva och sjuka:
»O fru! O fru! din kruka!
O pilt! O pilt! dina tår!»
Och vattendragarn ger tecken
med mässingsbägrar, som bullra.
Han öppnar på vattensäcken,
som dräglar över hans skuldra.
Där inne alltså i trängselns mitt,
där djupt beslöjade kvinnor i vitt
på buffeldragna skaket
i skydd av linnetaket
från badet åka hem,
där nalkas på vit åsninna
i ärevördigt skritt, ja vem,
om ej min samtids härskarinna!
Hon rider kring världen och köper land,
Sankta Västerlandina;
men inga ringar skina
på hennes grova, sträva hand.
Hon bär en tarflig arbetsdräkt,
som sluter grå och dammbetäckt
kring hennes kraftiga tors.
På breda bröstet ett kors.
Hon bär mässingsknäppen på skärp och skor.
Vart knäppe har form av ett järnvägshjul.
Hon är undersätsig och trumpet ful,
en ärbar borgaremor.
