Bevittnad af Olympens alla Gudar,
Två Jofurs-Örnar likt i panzarskrudar.
Du son af Oscar och Beauharnais dotter
Och barnbarn af den stolte Bernadotte!
Ditt stamträds grenar prunka med idrotter,
En hjeltelängd är dina anor blott;
Må till de palmer, som Du re’n fått ärfva,
Du nya skott med egen rätt förvärfva!
I Jemtlands urskog, Blekings ljufva dalar,
Vid dager solbelyst, i månljus qväll,
Talltrastar slå och drilla Näktergalar
Om Tolfte Carl och Erik Segersäll.
Vardt till de Fyra Carlar Du den Femte,
Som de så frejdad och så vis derjemte!
Jag plockade i Steppen vallmoknoppar,
Som ängsligt växte i förtorkad jord
Med bleka blad, som ängarnas snödroppar,
Den unga vårens förstlingar i Nord. —
Af dem en krans, o Prins! jag till Dig knutit:
Det är de enda blommor, som jag brutit!
De varit spridda, men vid minnets lampa
Jag återfunnit dem i qvalets hem;
Tag mot de blyga eller dem förtrampa,
Tillika med den hand, som bjuder dem!
Af lagrar, under segerfanor skurna,
Du har tillräckligt i Din Farfars urna! '
