VI
Af krigets Söner fostrades oliven,
Att hägna friden bragdens Carlar blödt,
Den första bok, som är af Clio skrifven,
Skrefs skiftande i grönt och purpurrödt.
Ack! blod är lika skönt som bläck på bladen,
Och Mars i häfden ristat första raden.
Om Carlar hviska blommorna på fälten,
Om Carlar sjunga våra vågors svall,
Om Carlar spela vindarna kring Bälten,
Genljuda klipporna vid Fredrikshall,
För dem den Fosterländska känslan glöder,
Om dem förtälja minnena i söder.
För vår Carl Gustaf darrade Europa
Kung Carl den Elfte Danadrotten tvang —
Och som en Tirfing öfver allihopa,
Kung Carl den Tolftes tunga slagsvärd klang —
Och för den Fjortondes, Carl Johans segrar,
Sjelfbruten bana hjeltepriset stegrar.
Att Skandiens höga Vikings-säten värna
Han drog i läger ut från slottets härd —
Och fåfängt, som mot döden, var att spjerna
Mot udden af hans skarpa Riddarsvärd.
Hans sköldmö står med upp och nedvänd glafven
Och gråter nu, som Niobe, på grafven.
Den unga Hebe, himlens skönsta flicka
Pokalen honom räckt — ur hennes bål
Carl Johan och Napoleon nu dricka
Tvemännings med hvarann försoningsskål,
