110
Kängor utaf tyg — och så
Penslade på öfverläppen:
Två moustacher, ytterst små.
Sist han girar fram i giggen
Så osäkert som i snön
Någon Tilbury, som Briggen
Oscar i den spanska sjön;
Blank är selen — och beslaget
Lysande som guld, af blått
Redgarn tömmen, hufvudlaget
Med rosetter öfversådt.
”Usch! det går,” (som Spångberg sade
En gång, när han valsade
På en Nyårsbal — och hade
Fröken R . . . till moitié;)
Öfver bryggan åt ”Djurgålen,”
Qvickt, som utför Götha-elf,
Tills vid Klingbergs ändtligt fålen
Hejdar sig af vana sjelf.
Der man klappar om grisetten
Med ett visst ironiskt hån,
Ser på henne, med lorgnetten
Fästad fräckt i ögonvrån,
Kysser ”Jungfrun i det gröna,”
Smeker lystet knäsatt mö —
Och tangerar djerft den sköna
Dubbelvågens hvita snö.
På de öma turturdufvor,
Spaka, som Arkadiens lam,
Liksom smultron uppå tufvor,
