Barmens charmer sticka fram;
Motståndskraften ljuft försvinner,
Sjelfbeherskningen far ”weg,”
När mot hjerta hjerta brinner
Och man andas ”bec à bec.”
Dandyn sig i fröjd fördjupar,
Tills han schachmatt vänder om
Först i dagningen och stupar
Tung som bly, med cassan tom,
Sinnet dufvet, känslan bitter,
Smaken vidrig, blicken skum,
Hos sin egen dam, som ”sitter
För sig sjelf på eget rum —”
Och syr svarta spännhalsdukar
A la mode des militaires,
Går på operan — och brukar
Liten hatt ”couleur de chair”
Och shawletter, hvilka dofta
Patschouli på långa håll,
Sammetsskor och sidenkofta,
Ferronier och parasol.
Ack! de vexla dagens stunder
I ett fortsatt sinnesrus,
Tills bland galna vagabunder
Jorden blir ett glädjehus;
Der man trängs, som i tartaren
Eller på den nya bron,
Och går långt, så vidt man har en
Viss jargon, som kallas ton.
