Ge Clarense den locken åter!
Trösta mamma, när hon gråter,
Skjut min lifhingst! jag fått nog!
Så han bad mig: blodet stänkte
På revèren, — ögat blänkte
Än en gång — och barnet dog.
Sen jag med faschiner höljde
Liket; Jag och Cain följde
Med till grafven på glacin;
Hunden der jag sköt för pannan,
Ej hans älskling någon annan
Skulle kalla mer för sin.
Der bland saftigt gröna kullar
Rhein sin silfverbölja rullar,
Reser sig ett bergfast slott,
Mot hvars gråa täljstensmurar
Kyrktorn äro skyllerkurar
Och palatser lusthus blott.
Vågorna dess grundval skölja,
Tinnarna bland moln sig dölja,
Nejden rundtomkring är tyst,
Och så folktom och sorgbunden,
Att man hade hört på stunden
Om en dufva maken kysst.
Ung Clarence gick i förmaket
Bled det Göthiskt hvälfda taket,
Stolt och brusande, som Rhein,
Skön, fantastisk, tankfull, egen,
Lätt, att man knappt hörde stegen
På ett isglatt golf af sten.
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/141
Den här sidan har korrekturlästs
129
