128
Pojke! kom och räkna hålen
Efter kulorna; — O! svålen
Väser öfver kroppens ärr,
Bragdens enda öfverlefvor;
Men, som kräftsår, själens refvor
Äro öppna jemt, ty värr!
Ej de läkas; — lifvet äter
På sig sjelf, — ju mer det fräter,
Glupskare blir dess aptit.
Snålt det tär på egna fingrar;
Det kring egen stam sig slingrar,
Som en hungrig parasit.
Här är märket af Cartechen,
Som nöp örat bort i brechen,
Här af bomben, som derpå
Sprang — och gaf mig detta brottet;
Om den gett mig nådeskottet
Af barmhertighet ändå!
Skälmen nöjde sig att klippa
Af benpipan, — jag fick slippa
Med en lindrig contusion;
Men den slog i stället neder
Helveteskolonnens heder,
Mönstret i vår bataljon.
När du föll i tårar smälte
Grenadjern. Sin unga hjelte
Höll den gamla stammen kär;
Max var man, fast vek som vidjan,
Som en fröken smal om midjan,
Spenslig som en bayadere.
