Nu ”nach Hölle” rök allt qvinligt,
Uttrycket blef öfversinligt,
Ögat idel blixtrar sköt;
Pannan klarnade, som dagen;
På de marmorhvita dragen
Trottset all sin rödfärg gjöt.
Rak i lifvet, som en poppel,
Som Diana med sitt koppel,
Högsint stolt och segermätt,
Vardt hon bara eld och flamma;
Men det räckte ej; — anamma!
Saknaden tog ut sin rätt.
Hon förtvinade af sorgen,
Som en instängd ros i borgen;
Tiden utan Max blef lång,
Fast det led. Yi kistan förde
Till ett hvalf, som förr tillhörde
Connetabeln af Bourbon.
Hvad är klockan i hotelet?
Aj! jag tror det spruckna skrället
Pinglar sju i Notre-Dame.
Topp! vi hinna supa knäppen,
Bror! det kliar så på läppen
Och min törst är för infam!
Grålle! är det du, som gråter?
Flödar känslan i dig åter
Öfver, som en mogen böld?
Skakas du af feberdrömmar?
Det i alla ärr och sömmar
Rycker! darrar du af köld?
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/143
Den här sidan har korrekturlästs
131
