132
Vräk samvetet under bordet!
Tänk på — fan — och ej på mordet
Och var filosof, min vän!
Trösta dig! prat, — om du lifvet
Tog från en, — så har du gifvit
Tio andra det igen.
Qväf all ängslan i ditt inre!
Lite blod mer eller mindre
Tar så obetydligt rum;
Tyst, som grafven, är ditt offer,
Likets rôl, vid Sanct Christoffer!
Som en dominos, är stum.
Bah! jag också några gånger
Ockrat med min hämnd, fast ånger
Som konfekt, kom efter; — ack!
Men när sinnet är i svallning — — !
Eljest var det på befallning,
Som jag högg och skar och stack.
Gamla bössa! din rostgula
Pipa varit med, din kula
Gnäller hemskt i luften än,
Sen duc d’Enghien fick salvan
— Af den steken min är halfvan —
I löpgrafven vid Vincennes.
Hofer sina ögon hvälfde
Stelt; jag sköt så klippan skälfde!
Spöket, tror jag, går igen;
Men min själ! jag plägar bomma;
