144
Jag, som da, är från palatsen
Bördig, stod på Marcusplatsen
Högt bland Vaut-rien’erna,
Var af Nobili på balen
Firad mest, på karnevalen
Stoltast ibland maskerna.
Hvarftals guld min fader egde,
Crœsi skatt hans öfvervägde,
Men han på Dublonerna
Låg och rufvade yrvaken,
Såsom uppå skatten draken,
Hela långa nätterna.
Med förfallna reversaler,
Hvar jag var, på torg, kanaler,
Efter mig i spårena
Judar från Rialto smögo;
Spel och vin och flickor sögo
Mig, som vatten svamparna.
Derför jag förstfödslorätten
Sjelf utkräfde med stiletten
I zechiner blodiga;
I ett segel in jag sydde
Liket, dränkte det och flydde
Från de hundra öarna.
Men på qvällen, förr än solen
Dränkt sig, låg jag i bigtstolen;
Aflat för kontant — ha! ha!
Men välsignelse för inte,
