Fick jag flux af de fromsinte
Heliga Abbéerna!
Så jag den affären glömde,
Tjuste qvinnor, bålar tömde
Natten om vid Orgierna;
Njöt om dagen af siestan
Lugnare, om möjligt, nästan,
Än i oskuldstiderna.
Sen ett flyktigt lif jag förde,
Hvar jag kom, allt lugn jag störde,
Dref med landsvägsriddarna,
Rädd för Sbirrer, som för pesten,
Sysslolös omkring för resten
Ibland Appenninerna.
Sist af svärmisk kärlek galen,
Blef jag vigd i Arnodalen
Vid en ung giftblanderska,
Trånsjuk, som Signora Luna,
Med två ögon, så nötbruna,
Som på en Circassiska.
Jag hör fjäten af en qvinna!
Spöket af din älskarinna
Följer oss i hälarna;
Genom dimman, midnattsfloret,
Glänsa ögon bort i Choret,
Matta och glasaktiga.
Qu’est ce qu'ici? qui vive? Signora!
Lösen är en kyss — och våra
