160
Och — så långt som vattnets yta
Når, mot ingen pris jag byta
Vill min smärta simmerska;
Hvilken bris, som spelar, lika
Fart hon skjuter med de rika
Saffransgula dukarna.
Jag dig prässat fram, när ingen
Annan vågat lyfta vingen
Eller lätta ankarna,
Under skydrag, mist och tjocka
Höll du sjön, min fina docka!
Hafvets första seglerska!
Nätt i resning, stolt i gången,
Som en fröken i salongen,
Spänstig uti lederna,
Dansande, som ungdomstiden,
Lätt på foten, som sylfiden,
Fladdrande med slöjorna,
Huru stormen än kring barmen,
Än kring medjan sveper armen,
Trycker till sitt brunstiga
Bröst din feekropp, du dig slingrar
Smidigt mellan Æols fingrar,
Som en ål ur maskorna.
Fåfängt griper han, du kryssar
Från hans famntag och hans kyssar,
Vilda, långa, häftiga,
Qväfvande. Skälmskt glider bruden
Som sjöstjernan hal, från guden
På de lätta fenorna.
