6
Ty lasten blir tråkig, dess retelser domna,
Nervsträngarna slappas, lifsandarna somna,
För djerft spända lidelser mattas och dö,
För nöjenas Nektar förlorar man lusten
Och går som Rinaldo, svårmodig på kusten
Och leds på Armidas förtrollade ö.
Som doftande dandys, som yppiga lorder,
Som magra banditer af upplösta horder,
I trasor, i purpur, i jern och i gull,
De ystra våghalsarna irra förklädda,
Som uppskrämda ugglor, för dagsljuset rädda,
Fredlösa på jorden för samvetets skull.
Vårt fosterland är hela verlden den vida;
Och jagar oss faran, vi undan den glida
På fötter så snabba, som skidor på snön;
Vi slingra oss smidigt, som ålar i vatten
Och bugta hvar utkik förbi, som fregatten
Ett lurande blindskär i mörker på sjön.
Kringsvärmande tyst i Italiens nätter
En hop stryker ännu med gift och stiletter
Och lefver af byte och ockrar med mord
Och väntar förhärdadt sin död under bilan
Och andra ren smaka den eviga hvilan
I grafvarnas mörker på främmande jord.
En mängd kryssar hafvet omkring som corsarer,
En del fäktar under Egyptens standarer
Med krokiga sablar för Islams banér,
