Ett dussin tog värfning i Grekiska hären,
Ett par smiddes tåligt, som lamm, vid galéren,
En svärm, såsom kajor, i klostren slog ner.
Men flamman i blicken, till hälften förbrunnen,
Och hånet, som leker i draget kring munnen,
Den vidriga minen, som vrider sig stel
På läppen, som igeln kring kratern af bölden,
Förråder, som såret förrådes af skölden,
Som klyfts, de förborgade känslornas spel.
Dock — ingen fanns af oss, hvars hopp ej bedraget
På sällheten var, såsom Kejsarns i slaget
Vid Leipzig på segern och Sachsarnas tro;
Vi greto, som Niobe, tills utaf qvalet
Det sargade hjertat blef flinthårdt — och skalet
Omkring det, som hvalfvet på suckarnas bro.
Hvad båtar det att efter skuggor jag jägtar
Och trött, som en pilgrim, af mödor försmägtar,
När sol’n på min himmel för evigt gått ned;
Om ock jag oändligt utsträckte min bana
Härnere, dock under min lidelses fana,
Tills Parcen afklippte min lifstråd, jag stred.
Jag kan ej gå tynande, svettig som slafven
Och vända min torfva från vaggan till grafven
Och tåligt till Golgatha bära mitt kors;
Ej mägtar jag lida de tärande qvaien;
Mitt blod rinner inte, som bäcken i dalen! —
Det störtar ju fram som en skummande fors.
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/19
Den här sidan har korrekturlästs
7
