172
Ney.
En lägrets son, som fostrad är i striden,
Jag efter bragder endast räknat tiden
Och skötte inga andra värf än krig;
Jag låg i lindan och såg tjust på lansen,
Den späde log förnöjt åt vapenglansen,
Sitt första fjät han tog på farans stig.
Jag bloddop fick, en sköldmö var min amma',
Det första ljus, jag såg: en vaktelds flamma,
Det första ljud jag hörde: trummans ljud;
Min kudde var en hjelm, barnkammarn tältet
Och skolan gick jag genom på slagfältet,
Om ära var min första bön till Gud.
En hästrygg var min vagga — längs valltrappen
Jag låg och höll mig fast. På sadelknappen
Min unga hjerna slumrade i frid,
Fast än i têten, än i eftertroppen,
Min hingst Sqvadronen följde i galoppen,
Så jord och himmel gungade dervid.
Så tätt som hylsan sluter sig till knoppen
Och troget som en skugga följer kroppen,
Jag Corsicanen och hans örnar följt;
Hvart hinder klyfde jag som böljan svanen,
