Jag som en öfversvämning, som orkanen
Min stråt med aska och ruiner höljt.
Min gördel blänkte, som Orions bälte;
Som snö för solen, för min eldblick smälte
Hvar kraft, som opp ur stoftet ögat hof:
Än för eröfrarn ingen folkrätt gällde,
Hans lag är våldets, centnertungt hans välde
Och som Vampyren sög jag ut mitt rof.
Jag folken tvang till tystnad med min glafven,
De valet egde mellan den och grafven,
Till typ för staters form vardt min casern;
Jag frihetsandan späkte med hvar seger,
Hon mördades, som Wallenstein i Eger;
Sjelfkänslan slog jag som en tjuf i jern.
All öfverlägsenhets behof är styra,
Den trängtar opp till skyn med febervra
Och skyr ej medel, offer eller rôle;
HögAsiens Lejon, öknarnes Hyæna,
Huss, Luther, Cromwell, hjelten på Helena
På skiljda banor afsett samma mål.
Italiens folk och Tysklands för mig blödde
Med menskokött jag luftens korpar gödde,
Mitt tåg strök framåt, som en syndaflod;
Jag slagtade med kulor och med bomber;
Med lik jag kunnat fylla Katakomber
Och dränka hela Babels torn i blod.
Som meteorer mina Baijonnetter
Vid Jena glänste och på Lützens slätter,
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/185
Den här sidan har korrekturlästs
173
