Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/191

179

Det Ludvig var, som flydde fegt och ljugde:
Jag fann, att hjeltar ej han styra dugde
Och så min afgud tro jag svor igen.
 
Jag Ludvig gaf min ed, mitt kräk! som trodde,
Att Galliens lugn på en Bourbon berodde;
O Gud! min svaghet jag för sent begret.
Jag är högmodig öfver löftesbrottet;
Och han vill hämnas! — må han råga måttet
Utaf sin ätts oefterrättlighet!

Hans dödsbud är, — så skarpsint var Monarken —
Välkommet, som olivens löf i arken;
Jag hellre, som Sanct Laurentz, trår på glöd,
Än i hans slaftjenst sliter mina sulor
Och smälter förr hans halfva dussin kulor,
Än tuggar tacksamt på hans nådebröd.
 
Till en varnagel man att dö mig dömde,
Men att ej död är straff, man dervid glömde;
Storskrifvarna i Metternichs Bûreau
Soldatfilosofien lärt sig illa,
Som inte fatta, att en qvaf vindstilla,
Långpina blott är hämnd på en Heros.
 
Om orons furier ej begrepp de ega;
Kör åskan väl för sold, går sjön för lega,
Är maklig hvila stormens tidsfördrif?
O! flyga falkar väl af egennytta
Helbregda ut och återvända lytta?
Nej! kamp ett villkor är för kraftens lif.

Mitt öde ibland stjernorna står skrifvet
Oryggligt; ej det ändras kan i lifvet;