180
Om några timmar Elchingen är mull,
En stelnad kropp, ett stinkande förskräckligt
Exempel på förintelsen, ett äckligt
Ihåligt lik, en klump af maskar full.
Min skalle slängs bland pöbelns ben; — min hjessa
En lager borde kröna, att, som dessa
Hon ej må skuffas utan alls försyn;
Hvem eljest vet, om den höghvälfda pannan
Just Ney har tillhört eller någon annan?
Hvem aktar den som en klenod i dyn?
Välkomna gamar! dödssignalen ljuder!
Det öppen taffel är — och Ney, som bjuder,
Mitt herrskap! festen yppig blir och rik.
Först frossen sjelfva, flygen se’n med resten
Och maten ungarna i edra nästen
Med hvar sitt refben af marskalkens lik.
Vive le Roi! krigsmän till mästersvenner!
J fordom fäktat med mig, — tror jag, — vänner!
Jag vet ej rätt, — jag irrar mig kanske;
Jag känner dragen, Uniformen inte.
Jag helfveteskolonnen mig påminte;
Mais, quelle gloire! ces jours, ils sont passes!
Barn, gråten ej! — det är emot krigstukten.
Fängkrutet bränner ej, om J det fukten
Och klicken ej, — det är min sista bön!
På mitt samvete tynger nog af tårar;
Eröfrare, — vi ärelystna dårar!
Förbannelse och qval är all vår lön.
