I dödens dalar gagnar ingen bindel,
På lifvets höjder får man snarast svindel.
Med öppen blick jag alltid faran mött;
Ej har jag segrat med förbundet öga?
Det Franska äran skulle båtat föga,
Om, som en blind, i mörker jag förblödt.
Så herrligt går han ned, den sista solen!
Som den länspligtige för herrskarstolen,
Han sjunker djupt och tillber ljusets far,
För hvilken allt är intet, som befaller,
Att intet varder allt — och till vasaller
Båd’ tid och verld och evigheter har.
1 himmel eller afgrund, hvar jag vaknar,
Mitt stolta, sköna Frankrike jag saknar,
Fast jätten man i kedjor nesligt lagt
Och Jofurs Örn från Seinens stränder röfvat,
Der bragdens genljud fordom åskans döfvat
Och blixtens glans släckts af triumfens prakt.
God natt, kamrater i det låga tjellet,
I Ludvigs slott, i Invalidhotelet!
Jag vet, J bedjen för min arma själ;
Må Gud af nåd den i sin allmagt frälsa?
Bayard, Türenne och Kleber skall jag helsa;
Mitt stolta, sköna Frankrike! farväl!
