Må äckliga friden han smaka
Och stormarnas vällust försaka,
För döden och fasorna rädd!
Och se’n, när hans dagar sig ända,
I tallösa plågor sig vända
På lidandets rolösa bädd.
Med farorna spänner jag bälte,
Jag lefver och dör, som en hjelte,
För straff och belöningar kall;
När mordängeln sist kring mig flägtar,
Jag drunknar i bragdernas nektar,
Som solen i böljornas svall.
Se! rundtomkring stepperna samla
Sig krigare, unga och gamla
Med svarta och krusade skägg
Och skarpa patroner beredda
För bössor, med guldkorn försedda,
Och sablar med skarpslipad egg.
Låt framåt, ack! framåt det ila!
Min fredlösa själ ingen hvila
Och rast eller ro nånsin tål.
O! fladdra min hviftande fana!
Din väg jag med svärdet skall bana
Till dess att jag hinner mitt mål.
I dofva accorder kring hela
Vår synkrets kanonerna spela;
Men faran ej hejdat oss än!
